Endometrios

Känner mig helt värdelös liten och ledsen idag. Varför är jag så jävla känslig. Varför är jag så jävla svag. Varför händer allt mig. 

Fan jag krigar på hela tiden men får ingenting för för det känns det som. Allt jag säger blir fel, när jag är tyst är det fel, när jag bryr mig är det fel och när jag försöker att inte bry mig är det ännu mer fel. 

Colin är på världens morgon humör och har varit sjukt lycklig sen 06.30. Bara skrattat och myst hela morgonen, tack gode gud för det. För jag kunde verken röra mina fingrar eller armar när jag vaknade. Totalt bort domnade. Att få upp flaskan med kokat vatten var ett riktigt krig. Haha samt mjölken till kaffet, så nu står mjölken utan lock för jag behöver kaffe idag! 

Mitt andra hjärta var sky hög i socker nu på morgonen med, helt genom svettig och totalt snurrig. Innan jag fick i han insulin så fick jag kriga och göra han tokig på mig. Han vill ju sköta sin pump själv och det förstår jag, men det är svårt när han knappt vaknar. :( 

Nu ska jag och Colin dricka ännu mer kaffe och garnera smörgåstårtan jag gjorde igår. Världens bästa Mathilda har ju fyllt år och tänkte överaska henne med tårta och present från oss när hon kommer.

Nej nu skriker Colin och jag ska försöka amma lite, hoppas verkligen det fungerar denna gång. Men tacka gudarna för ersättning. Synd bara att våran lilla prins inte tålde den ekologiska. Vill inte ge han massa Skit kemikalier, och ja jag vet att barn produkter är väldigt prövade och testade men alla hormoner och skit dom trycker i kossorna är inte direkt något som står på innehållsförteckningen.

Kan inte sluta tänka på ekonomin också. Blev utförsäkrad när jag var i 2 månaden tror jag det var. 3 månader utan pengar, 3 månader där jag spydde konstant och kunde knappt röra mig pga av att alla sammanväxningar drogs ut vart efter jag växte. Helt ärligt var det dom värsta månaderna i hela mitt liv, men jag överlevde pga tanken på att jag hade en bebis i magen. Försäkringskassan tyckte jag skulle gå arbets introduktion och jag missade första mötet och ringde och berättade att jag var inlagd på sjukhus med dropp och bad om en ny tid och dom jävlarna skickar en ny tid på post. Det här var på måndagen och får posten vid 12-13 här och jag skulle vara på arbetsförmedlingen kl 9 på tisdagen.

Hur skulle det gå till? Så jag frågar vad jag ska göra för att behålla min sjukpenning grundande inkomst och får till svar att jag skulle fixa sjukintyg och det gjorde jag. Men det dög inte, jag var inte sjuk nog trots att 2 läkare skrivit intyg på min komplicerade endometrios och graviditet, fan gick ner 10 kg fram till V25 tror jag. Men nu helt plötsligt så ville dom att jag skulle skriva in mig på arbetsförmdlingen oxh söka jobb fast jag har fast anställning. Helt jävla sjukt. Det nämnde dom inte ens under dom här 3 månaderna. Så jag förlorade hela min inkomst och får inte pengar alls från dom.

Har självklart överklagat men inte fått svar på 2 månader och pga av det kan dom inte ställa någon inkomst och ingen föräldrar penning. Fan blir så jävla ledsen.

Nej nu ska jag vila, blir ledsen och deprimerad. 

Jag och mina tankar kan verkligen få mig att må riktigt dåligt i perioder. Just nu är jag i en period där jag verkligen vet ut eller in. Samtidigt som jag och mina tankar flyger förbi så kollar jag på Colin så känns allt så underbart. Tänk att jag kunde få barn, tänk att han är en del av mig. Det är en helt sjuk tanke. Jag har haft han i magen i 9 månader, krigat mig igenom graviditen som varit komplicerad, förlossningen som faktiskt gick någorlunda bra. Tiden på bb var ett jävla skämt. Ska skriva min förlossnings historia senare. Ska nog kanske anmäla dom, vi blev hänvisade ett rum när vi kom (hade ringt innan) ingen kom på 50 minuter och vi ringer på klockan, exakt 49 minuter tog det innan någon kom in och frågade vilka vi var och vad vi gjorde där. Jag hade värkar utav bara helvete och barnmorskan sa att hon skulle hitta ansvarig barnmorska men göra en undersökning först, jag var öppen 6-7 cm och hon var chockad att jag som först föderska höll mig hemma så länge. 

Men smärta har jag pinat mig igenom sen jag var 13 så faktiskt var värkarna ingenting då man faktiskt kunde andas ut i mellan. Det var ju underbart. Sen satt dom på lustgas och den hjälpte ju extremt mycket. 

Men jag lider med min pojkvän, han har ju diabetes och åt knappt något. Så han var låg när jag låg och krystade, men han pillade i sig dextrose och höll sig vaken medans jag bad barnmorskan om mat till han. Haha men sen fick vi extra mackor och juice.

Här sitter jag med en kaffe i solen och snö på baken med en 2 månaders bebis framför mig. Tänk så livet kan förändras på någon sekund. Ska jag vara helt ärlig så är det här det häftigaste jag någonsin vartit med om samtidigt som det varit det värsta tänkbara. Kolik bebisar är påfrestande och en sjuk smärta på det är inte roligt. Jag har varit inlagd 1 gång redan. Känns helt hopplöst att hela tiden få höra att en graviditet skulle hjälpa mig och min endometrios.... stor risk, jag känner mig sämre, ondare dagligen och varje dag blir en kamp emot mig själv. En kamp som bara jag själv förstår känns det som. Jag känner mig så ensam i allt det här. Känns som att ingen i min omgivning förstår mig. 

 

Jag som verkligen hoppades på att bli bättre även fast min graviditet var riktigt jobbig. Jag spydde fram till V25,  gick ner 10 kg och vart inlagd 2 ggr med dropp och smärtstillande. Det var hemskt. Att spy av både smärta och gravidites illamående var det värsta jag någonsin varit med om. Sen när illamåendet gick över kom smärtorna tillbaka ggr 100000. Alla sammanväxningar jag har i kroppen drogs ut ju mer jag växte. Det va hemskt, ännu hemskare att tvingas gå på morfin dagligen med en bebis i magen, det gjorde så ont psykiskt men smärtan var hemsk så hade inget annat val för att helt enkelt överleva.

Hade jag inte haft min sambo brevid mig som stöttade mig skulle jag aldrig klara det känns det som. Han har jag att tacka för mycket. Jag hade såna gravid hormoner att mycket gick ut över han, min svarsjuka, känslighet, smärta ja han fick stå ut med mycket men ändå är han kvar. Det känns helt otroligt och jag kan inte tacka han nog för att han både stannade och gav mig det finaste av allt.