Endometrios

Här sitter jag med en kaffe i solen och snö på baken med en 2 månaders bebis framför mig. Tänk så livet kan förändras på någon sekund. Ska jag vara helt ärlig så är det här det häftigaste jag någonsin vartit med om samtidigt som det varit det värsta tänkbara. Kolik bebisar är påfrestande och en sjuk smärta på det är inte roligt. Jag har varit inlagd 1 gång redan. Känns helt hopplöst att hela tiden få höra att en graviditet skulle hjälpa mig och min endometrios.... stor risk, jag känner mig sämre, ondare dagligen och varje dag blir en kamp emot mig själv. En kamp som bara jag själv förstår känns det som. Jag känner mig så ensam i allt det här. Känns som att ingen i min omgivning förstår mig. 

 

Jag som verkligen hoppades på att bli bättre även fast min graviditet var riktigt jobbig. Jag spydde fram till V25,  gick ner 10 kg och vart inlagd 2 ggr med dropp och smärtstillande. Det var hemskt. Att spy av både smärta och gravidites illamående var det värsta jag någonsin varit med om. Sen när illamåendet gick över kom smärtorna tillbaka ggr 100000. Alla sammanväxningar jag har i kroppen drogs ut ju mer jag växte. Det va hemskt, ännu hemskare att tvingas gå på morfin dagligen med en bebis i magen, det gjorde så ont psykiskt men smärtan var hemsk så hade inget annat val för att helt enkelt överleva.

Hade jag inte haft min sambo brevid mig som stöttade mig skulle jag aldrig klara det känns det som. Han har jag att tacka för mycket. Jag hade såna gravid hormoner att mycket gick ut över han, min svarsjuka, känslighet, smärta ja han fick stå ut med mycket men ändå är han kvar. Det känns helt otroligt och jag kan inte tacka han nog för att han både stannade och gav mig det finaste av allt.