Inlagd igen
Ursch, jag är så totalt jävla less på den här sjukdomen. Visst hade jag kunnat acceptera den mer om sjukvården någon gång skulle ha fungerat. Om någon gyn akut läkare litade på en, om någon gav en den hjälp man behöver. Att man alltid ska behöva känna sig missuppfattad, överdriven samtidigt som man dagligen lever med en kronisk smärtsam sjukdom. Efter att jag gjorde titthåls operationen och fick diagnosen släppe en stor sten från mitt hjärta. Hur konstigt det än låter så blev jag glad. Jag hade rätt, 34 läkare hade fel. Jag trodde jag att fan, nu kommer jag få rätt hjälp, nu kommer dom förstå mig mer. Men tror ni det eller? Här ligger jag ännu en gång på Uppsala gyn akut och gråter hejdlöst och kryper upp i fosterställning av smärta. Eftersom att jag är väldigt känslig emot mediciner och morfin så känns det som att ingen förstår mig ändå. Dom erbjöd mig morfin spruta, vilket jag är allergisk emot, men en oxynorm spruta (syntetiskt morfin) som alltid fungerar går inte, för det har dom inte här på akademiska? Skrattretande eller vad? Så här ligger jag, med samma mediciner och dos jag har hemma. Förihelvete jag kom väl hit av en anledning eller? Jag kom väl hit för smärtlindring? Har varit här i 6 timmar och känner mig inte det minsta smärtlindrad än, bara hjälplös, orkeslös och totalt jävla ensam.
