Nu har jag bestämt mig!
Det är snart alla hjärtans dag och det betyder att det är snart ett helt år sen jag satt med värkar 28 timmar hemma och ytligare 10h innan mitt livs underverk föddes. Min lilla prins, mitt allt och min stora kärlek. Jag skulle kunna kriga med exakt hela världen för han skull, han gör mig till den lyckligaste människan i hela världen och jag kan inte beskriva med ord vad den lilla killen betyder för mig.
Men jag tänker inte försköna sanningen längre, jag kan inte längre vara tyst...
Efter förlossningen så var det något konstigt som hände i min kropp, all ovisshet ang föräldraskap trots att jag gått barn och fritid, jobbat på dagis, haft flera vänner med barn och alltid haft hur mycket barn som helst omkring mig. Allting kändes bra i början tills all press flög på. Amningen var nog värst. jag krigade och krigade men alla läkare sa olika ang mina mediciner påverkade honom eller inte vilket gjorde mig osäker.
Men att efter fått ok från bvc när det gått 1 vecka med flaska så ville Colin riktigt aldrig ha mina bröst. Det desamma de tills han var 3 månader sen vägrade han, han bara skrek och skrek. Han skrek hela tiden tyckte vi och var så oroliga. Ja allting hände på samma gång. Hormonerna slog på som bara den och depressionen var ett faktum. Jag mådde sämre och sämre hela tiden. Jag gick in i väggen totalt.
Blev ju utförsäkrad i 5 månaden så allting bara föll för mig. Oskar stötta mig som fan men jag hade ingen egen inkomst. Från att trott att jag skulle få 14.000 ungefär baserat på min inkomst till att få lägsta nivå gjorde att jag blev helt knäckt. Visseligen har jag aldrig mått bra psykiskt pga av många anledningar men detta var något helt nytt. Nu kunde jag inte längre bara skita i mig själv.
Jag hade ju ett liv att ta hand om. Jag fick ta hjälp av mina föräldrar, Oskar och hans mamma. Men jag erkänner aldrig hur dåligt jag egentligen mådde. Vem vill erkänna att man mår så jävla dåligt när det ska vara den lyckligaste tiden på hela livet?
Min smärta blev värre, ångesten blev en till riktiga panikångest attaker och allt blev åt helvete och detta år har präglats av massa bråk med läkare för att få hjälp (den historian kan jag skriva om i ett annat inlägg)
Men nu har jag bestämt mig, jag har krigat för att få 'träning på recept' och ska använda det till att börja med yoga. Jag ska ge det en ärlig chans. Jag ska komma tillbaka till gamla vanliga Sanna men en ännu bättre variant. Sambo och mamma Sanna. Jag ska ge tillbaka allting Oskar och Colin givit mig. Utan dom skulle jag aldrig stått här idag.
Skönt att ingen vet om denna blogg, skönt att jag kan skriva vad jag vill. Undra när jag ska dela med mig?
Nej nu ska jag försöka slå ner ångesten i madrassen så jag kanske kan få sova.
Massa kärlek ❤
