Jävla.fitt problem.
Hej!
Jag måste bara fråga vad ni tycker jag ska göra.
Jag låg inne på akuten för ett smärtgenimbrott. Jag kunde inte gå, jag spydde, svimmade och kunde inte ta hand om min 11 månaders bebis mm.
Väl inne så fick jag kriga för att ens bli inlagd. Ingen extra smärtstillande förutom den jag hade hemma. Ingen hjälp alls. Sen kom en läkare på ronden och va allmänt nonchalant och sa att jag skulle behöva sätta in en spiral så skulle allting bli bättre, jag skulle bli blödninsfri och inte ha några smärtor. Jag frågade då ang min så kallade överkänslighet emot hormoner men hon menade på att hormonet i spiralen bara verkar i livmodern så därför skulle jag inte få samma biverkningar (blöder igenom allt varje dag på alla hormoner preparat samt så blir mitt psyke så instabilt att jag inte vill leva.)
Sagt som gjort, jag var desperat och trodde på henne. Hon fixade en akut tid samma dag för narkos och spiralen satts in.
Den läkaren ringde även min vc och sa åt dom att inte skriva ut mina smärtstillande, för det skulle kvinnokliniken göra.
Så när jag väl behövde dom så ville inte vc, kontaktade kvinnokliniken, som hänvisade till smärtmottagningen, som hänvisade tillbaka till kvinnokliniken som hänvisade tillbaka till vc som ännu en gång hänvisade till kvinnokliniken. Då fick min endometrios läkaren typ radera det hon skrivit och så helt plötsligt så var det vc som tog tag i det.
Får det gå till så?
Jag vaknade med en smärta från helvetet, jag bara skrek och skakade i hela kroppen. Det gjorde så fruktansvärt ont och det resulterade i att jag blev kvar i 6 dagar för smärtlindring. Som jag fick hota mig till genom att berätta för den andra läkaren att min sambons mamma är högt uppsatt innom vården och skulle hjälpa mig att anmäla att dom sänkte min morfin dos som jag har dagligen. Efter det fick jag dropp och intravenöst morfin när jag ville.
Jag lovade att jag skulle ge detta 3 månader för att spiralen skulle verka. Nu har det gått 4 månader och jag har i 2 månaders tid försökt få tag på någon som vill ta ut fanskapet som sitter inuti mig.
Min vc läkare vill inte göra något förens min endometrios läkare har sagt sitt, samma sak med gyn.
Det här känns som ett långdragen tortyr. jag kan inte ha det såhär. Blöder igenom allting varje dag, min lilla kille märker att jag mår dåligt och självklart så går det ut över min sambo och hela min familj och vänner. Jag lider varje sekund. Hela tiden. Hur FAN ska jag få min endometrios läkare att ringa mig? Varje gång jag ringer till kvinnokliniken är telefon kön nästan alltid full men när jag väl kommer fram så säger dom att jag ska hålla ut. Endometrios läkaren är fullbokad.
Jag orkar inte mer, jag börja tvivla på mig själv, mig själv som mamma, mig själv som flickvän/sambo. Jag orkar inte gråta mig till sömns en dag till.
Jag orkar verkligen inte mer. Snälla kan någon bara skicka ett stöttande ord eller tips på vad jag ska göra? För detta helvete är så jävla påtagligt att jag tänker dom värsta tänkbara tankarna 😢😢
Jävla.fitt problem.
Hej!
Jag måste bara fråga vad ni tycker jag ska göra.
Jag låg inne på akuten för ett smärtgenimbrott. Jag kunde inte gå, jag spydde, svimmade och kunde inte ta hand om min 11 månaders bebis mm.
Väl inne så fick jag kriga för att ens bli inlagd. Ingen extra smärtstillande förutom den jag hade hemma. Ingen hjälp alls. Sen kom en läkare på ronden och va allmänt nonchalant och sa att jag skulle behöva sätta in en spiral så skulle allting bli bättre, jag skulle bli blödninsfri och inte ha några smärtor. Jag frågade då ang min så kallade överkänslighet emot hormoner men hon menade på att hormonet i spiralen bara verkar i livmodern så därför skulle jag inte få samma biverkningar (blöder igenom allt varje dag på alla hormoner preparat samt så blir mitt psyke så instabilt att jag inte vill leva.)
Sagt som gjort, jag var desperat och trodde på henne. Hon fixade en akut tid samma dag för narkos och spiralen satts in.
Den läkaren ringde även min vc och sa åt dom att inte skriva ut mina smärtstillande, för det skulle kvinnokliniken göra.
Så när jag väl behövde dom så ville inte vc, kontaktade kvinnokliniken, som hänvisade till smärtmottagningen, som hänvisade tillbaka till kvinnokliniken som hänvisade tillbaka till vc som ännu en gång hänvisade till kvinnokliniken. Då fick min endometrios läkaren typ radera det hon skrivit och så helt plötsligt så var det vc som tog tag i det.
Får det gå till så?
Jag vaknade med en smärta från helvetet, jag bara skrek och skakade i hela kroppen. Det gjorde så fruktansvärt ont och det resulterade i att jag blev kvar i 6 dagar för smärtlindring. Som jag fick hota mig till genom att berätta för den andra läkaren att min sambons mamma är högt uppsatt innom vården och skulle hjälpa mig att anmäla att dom sänkte min morfin dos som jag har dagligen. Efter det fick jag dropp och intravenöst morfin när jag ville.
Jag lovade att jag skulle ge detta 3 månader för att spiralen skulle verka. Nu har det gått 4 månader och jag har i 2 månaders tid försökt få tag på någon som vill ta ut fanskapet som sitter inuti mig.
Min vc läkare vill inte göra något förens min endometrios läkare har sagt sitt, samma sak med gyn.
Det här känns som ett långdragen tortyr. jag kan inte ha det såhär. Blöder igenom allting varje dag, min lilla kille märker att jag mår dåligt och självklart så går det ut över min sambo och hela min familj och vänner. Jag lider varje sekund. Hela tiden. Hur FAN ska jag få min endometrios läkare att ringa mig? Varje gång jag ringer till kvinnokliniken är telefon kön nästan alltid full men när jag väl kommer fram så säger dom att jag ska hålla ut. Endometrios läkaren är fullbokad.
Jag orkar inte mer, jag börja tvivla på mig själv, mig själv som mamma, mig själv som flickvän/sambo. Jag orkar inte gråta mig till sömns en dag till.
Jag orkar verkligen inte mer. Snälla kan någon bara skicka ett stöttande ord eller tips på vad jag ska göra? För detta helvete är så jävla påtagligt att jag tänker dom värsta tänkbara tankarna 😢😢
Nu har jag bestämt mig!
Det är snart alla hjärtans dag och det betyder att det är snart ett helt år sen jag satt med värkar 28 timmar hemma och ytligare 10h innan mitt livs underverk föddes. Min lilla prins, mitt allt och min stora kärlek. Jag skulle kunna kriga med exakt hela världen för han skull, han gör mig till den lyckligaste människan i hela världen och jag kan inte beskriva med ord vad den lilla killen betyder för mig.
Men jag tänker inte försköna sanningen längre, jag kan inte längre vara tyst...
Efter förlossningen så var det något konstigt som hände i min kropp, all ovisshet ang föräldraskap trots att jag gått barn och fritid, jobbat på dagis, haft flera vänner med barn och alltid haft hur mycket barn som helst omkring mig. Allting kändes bra i början tills all press flög på. Amningen var nog värst. jag krigade och krigade men alla läkare sa olika ang mina mediciner påverkade honom eller inte vilket gjorde mig osäker.
Men att efter fått ok från bvc när det gått 1 vecka med flaska så ville Colin riktigt aldrig ha mina bröst. Det desamma de tills han var 3 månader sen vägrade han, han bara skrek och skrek. Han skrek hela tiden tyckte vi och var så oroliga. Ja allting hände på samma gång. Hormonerna slog på som bara den och depressionen var ett faktum. Jag mådde sämre och sämre hela tiden. Jag gick in i väggen totalt.
Blev ju utförsäkrad i 5 månaden så allting bara föll för mig. Oskar stötta mig som fan men jag hade ingen egen inkomst. Från att trott att jag skulle få 14.000 ungefär baserat på min inkomst till att få lägsta nivå gjorde att jag blev helt knäckt. Visseligen har jag aldrig mått bra psykiskt pga av många anledningar men detta var något helt nytt. Nu kunde jag inte längre bara skita i mig själv.
Jag hade ju ett liv att ta hand om. Jag fick ta hjälp av mina föräldrar, Oskar och hans mamma. Men jag erkänner aldrig hur dåligt jag egentligen mådde. Vem vill erkänna att man mår så jävla dåligt när det ska vara den lyckligaste tiden på hela livet?
Min smärta blev värre, ångesten blev en till riktiga panikångest attaker och allt blev åt helvete och detta år har präglats av massa bråk med läkare för att få hjälp (den historian kan jag skriva om i ett annat inlägg)
Men nu har jag bestämt mig, jag har krigat för att få 'träning på recept' och ska använda det till att börja med yoga. Jag ska ge det en ärlig chans. Jag ska komma tillbaka till gamla vanliga Sanna men en ännu bättre variant. Sambo och mamma Sanna. Jag ska ge tillbaka allting Oskar och Colin givit mig. Utan dom skulle jag aldrig stått här idag.
Skönt att ingen vet om denna blogg, skönt att jag kan skriva vad jag vill. Undra när jag ska dela med mig?
Nej nu ska jag försöka slå ner ångesten i madrassen så jag kanske kan få sova.
Massa kärlek ❤
Jahaja
Vill börja med o säga att detta inlägg har jag länge funderat på om jag ska lägga upp eller inte...
Nu har jag valt att lägga upp det för min egen skull o för att folk ska förstå mig! Och inte för att 'åh de e så jävla synd om henne' buhu! Negativa kommentarer kan ni behålla för er själva dom är jag inte ett dugg intresserad av!
Jag har varit sjuk sen jag var 13 år o det har bara blivit värre o värre senaste året och sedan jag blev gravid, visseligen var jag helt smärtfri någon vecka under graviditeten men annars så har det bara blivit värre. Efter förlossningen blev det extremt smärtsamt men jag kämpade emot, men då jag förlorade min SGI i 6 månaden gjorde att jag totalt gick helt in i väggen. Blev utförsäkrad och FK tyckte jag skulle gå till arbetsförmedlingen trots att jag var inlagd med dropp pga av extremt illamående som gjorde att jag spydde konstant och fick inte i mig någonting och hade såna extrema smärtor som gjorde att jag svimmade hemma och oskar fick ringa ambulans. (2 ggr) har läkare utlåtande från 5 olika läkare men dom fortsätter att tjafsa.
Jag var inlagd ca 1 vecka då i 6 månaden och under den veckan 'missade jag 2 tider på arbetsförmedlingen' och blev därmed av med hela min sgi och skulle inte få verken sjukersättning eller någon föräldrar penning. Hela mitt liv rasade, allt jag hade jobbat och slitit för var nu bort blåst. Ska tilläga att jag har en fast anställning!! (varför ska jag då ens gå till abf och söka jobb) skeva regler, helt klart!
Jag är och har varit heltidssjukskriven och detta beror i grund och botten på diagnosen jag har fått.
Jag har endometrios och det är inte många som har en aning om vad det innebär att leva med endometrios men ändå har dom en massa invändningar som inte hjälper. Det jag skulle vilja ha av mina vänner är stöd inte motargument eller "har du provat alvedon" nä ni de e mycket värre än så!
Jag har endometrios som lätt förklarat är att livmodersslemhinnan växer på andra ställen i min kropp istället för i livmodern. Den kan sätta sig vart som helst i kroppen då den går via blodet och skapa sammanväxningar av olika organ, inflammationer, ärrbildningar osv.
Jag har alltså en pågående inflammation 24/7 alltså ALLTID inte bara då o då! I mitt fall har jag även sammanväxningar mellan olika organ som gör att jag har toa besvär både när jag ska göra nr1 o nr2, jag svimmar av smärta, kan knappt ha sex utan smärtor, spyr som en gris när jag har som ondast osv.
Jag har provat olika mediciner och behandlingar och får massa biverkningar då jag knappt tål någon medicin.
Vissa dagar kan jag knappt komma ur sängen eller så sitter hela timmar på toa med extrema smärtor! Får ångest av allting, som att hämta posten, läsa messenger, svara i telefonen osv.
Jag har i samband med sjukdomens alla besvär o alla mediciner fått kronisk smärta i hela kroppen och det känns ungefär som man har en influensa hela tiden! När jag säger att jag inte orkar ses är de inte för jag inte "pallar" utan att jag orkar verkligen knappt äta, diska, vara en bra sambo/mamma mm!
Vissa dagar har jag tur o har bara ont 50% och mår relativt ok 50% men de kan ändras på minuter!
Att vara heltidssjukskriven och ha smärtor och ha dessa besvär dagligen är inget jag planerat eller önskar min värsta fiende. Jag kan inte leva mitt liv som innan som om att var fd arbetsnarkoman tex. Sen att acceptera allt detta är väldigt tufft då alla in min närhet blir lidande.
Att inte bli trodd av "vänner", vissa läkare, försäkringskassan mm är en ständig kamp och i detta fall när man redan är långt nere är det 10 ggr jobbigare! Och att pga viss medicin bli satt i ett kemiskt klimakterie när man är 26 år gammal är ett rent helvete om ni bara visste vad dessa biverkningar gör med en och hur de påverkar ens vardag och psyke
Jag försöker hela tiden va positiv men jag är även realistisk! Hade jag kunnat knäppa med fingrarna o blivit magiskt frisk hade jag gjort de för så jävla längesen!
Och ni som visat att jag inte är mer speciell än att ni inte ens kan höra av er behöver inte göra de nu heller! Jag klarar mig bättre med dom som visat att oavsett vad finns dom där. Jag förstår att de inte är andras problem att jag är sjuk men en människa ska inte älskas för om den e sjuk eller inte, den ska älskas oavsett för vem det är, och med denna sjukdom o allt därtill är jag inte den jag va innan men jag är fortfarande jag!
Ni som visat att ni verkligen finns där så önskar jag att det fanns något sätt att tacka er men finner inga sådana stora ord, jag är er evigt tacksam! Ni vänner som verkligen finns där ni vet vilka ni är! Utan er hade jag aldrig klarat detta ni ger mig sån styrka!
Utan Oskar, Colin, mina föräldrar och vänner hade jag inte funnits i dag, ni finns där ALLTID oavsett när o vad det än gäller. Hade jag kunnat ge er hela världen hade jag inte tvekat, ni är värda exakt allting! Att ni står ut med mig o denna sjukdom förstår jag inte men finner inga ord hur tacksam jag är! Utan er hade jag gett upp, för länge sen.
Ni som orkade/ville läsa hela inlägget tack!
Ta hand om varandra kram på er 🎗❤️
Nytt år, nya möjligheter. Eller?
Det här året började bra. Vi hade totalt rykt ihop och börjat bråka. Kanske inte så konstigt efter allting vi varit med om 2016... Stressen över flytten, mitt mående som går ut över min sambo dagligen. Klart han får skuldkänslor och tror att det beror på honom hur mycket jag än försöker att säga att han inte har någonting med det att göra, det är på grund av han jag andas. Under varje andetag han jobbar så saknar jag honom. Under varje dag han är hemma så älskar jag honom mer och mer.
Utan han hade jag inte stått här, utan han skulle jag inte fått det finaste jag någonsin fått och skådat. Han är min drömprins alla dagar i veckan. Han har allting jag någonsin drömt om och allting jag någonsin hoppats på att få spendera mitt liv med. Han är verkligen mitt allt och jag älskar han högre än stjärnorna och djupare än haven. Det finns ingen annan jag någonsin skulle vilja ha, det är bara han som någonsin kommer existera i mitt huvud. Många säger att 'jag kommer älska dig till döden skiljer oss åt' men även om jag skulle sluta andas så kommer jag fortsätta älska honom.
Ingen kan ana vad han har fått krigat för mig, för oss det senaste året. Jag är så jävla stolt över allting han har gjort och gör för att få bukt på sitt förflutna. Han gör verkligen allting för oss.
Han äger mitt hjärta, nu och föralltid.
Jag hoppas verkligen inte mitt mående får honom att lämna mig....
Det är min största rädsla för 2017, att jag skulle bli ensamstående utan honom. Endometriosen och mitt psykiska mående kan Fan dra åt helvete. Jag hatar det mer än någonting annat och skulle inte ens önska min värsta fiende det.
Klart som Fan året skulle börja med att jah fick mens, så jävla mycket att jag fick skura golvet efter mig. Hela magen krampar och smärtan är så intensiv att jag knappt kan röra mig, tänka klart och tappar tror och lusten till att leva. Jag orkar inte med den här smärtan, jag orkat inte med att den äter upp mig inuti från. Att den gör att min familj blir så påverkade att dom inte vet vad dom ska göra.
Jag har aldrig velat och vill fortfarande inte att någon ska tycka synd om mig. Men ibland vill man höra 'det kommer bli bra' men jag vet att ett botemedel inte kommer komma på ett bra tag.
Nej ursch. Jag gråter i skrivandes stund. jag orkar inte mer. Tänkte krypa ner brevid mina killar och försöka sova.
Skriv inläggstext
Den här jävla ångesten.
Jag har inte gett ut den här bloggen till många jag känner, kanske 2 st. Därför tänker jag använda den som ert redskap för mig att skriva av mig.
Just nu mår jag som en kratta, jag har allting i världen att vara lycklig över men ändå tar ångesten över allting. jag har ångest varken dag, det är nästan som att jag ibland pratar med mig själv. Eller aa en röst i mitt huvud påminner mig hela tiden om jobbiga saker, plågsamma minnen och hur mycket självhat jag har emot mig själv. Jag bokstavligen hatar mig själv. jag hatar mig själv för så mycket och det går ut över alla som står mig nära, tyvärr.
Jag vet inte vart jag ska börja. Det är som att jag lever i någon slags bubbla, en bubbla som bara blir större och större för varken dag som går.
Det finns verkligen ingenting jag inte får ångest över. Som ett tex så får min sambo alltid hämta posten, jag vill inte ens se den. Jag får sån jävla ångest.
Mycket har med min smärta och endometrios att göra. Den liksom triggar igång ångest attaker som jag aldrig någonsin haft förut. Jag har börjat fått panik ångest attaker, riktigt jävla hemska och läskiga sådanna. Så jävligt att jag tror att jag ska dö under den. Får sänt tryck över bröstet att jag tror för stunden att jag får hjärtinfarkt. jag bara skakar, spyr, gråter och vet inte vart jag ska ta vägen. Jag vill bara dö.
jag vaknar upp varje morgon med att se en snara i taket, jag föreställer mig att den hänger där och på något sätt så vill jag bara fixa en och hänga mig tills jag ser på min sambo eller mitt barns leende, det är den bästa medicinen för allt.
Men jag märker mer och mer hur det går ut över min sambo, han får stå ut med så jävla mycket, han får svara i telefonen åt mig, kolla min messenger, ja vad får han inte göra. Tycker så jävla synd om honom. Hur FAN står han ut med en sån som mig. Hur tänker han? Hur kan han älska någon som inte älskar sig själv och tänker på självmord hela tiden.
Just det här med hängning började när en vän till mig tog sitt liv. Han var här 3 dagar innan (hade inte träffat han på säkert 1 år) och han berättade massor med saker och bara grät och grät. Vi åkte till han efter 2 dagar då det var hans födelsedag och eftersom han mådde så dåligt ville vi överaska honom. Vi knackade på, ringde och ringde men inge svar. Dagen efter så fick jag ett samtal. Han hade hängt sig...
Så när vi var där så hängde han alltså. Vi var där vid 20 och vid 22 så hade dom hittat han.
Fyfan va svårt det var. Har förlorat så många vänner så jag själv tappat räkningen, men ingen i självmord. Han som var en sån glad kille, han som brydde sig så mycket om alla orkade inte längre. Det var efter det mycket av mina tankar just med hängning började...
Jag säker hjälp hela tiden men blir bara runt skickad som vanligt. Förstår fan ingenting, ska man verkligen behöva må såhär dåligt. Ska man verkligen behöva ta det där steget för att vården ska förstå vilket jävla misslyckande dom är...
Jag är glad att jag har min sambo och min son, annars hade jag aldrig orkat med någonting alls. jag skulle strunt i allting. Visseligen struntar jag i mycket nu med, disken blir bara större och större; tvätten likså. Posten ska vi inte prata om och jag orkar inte ha kontakt med någon, inte ens mina vänner. Jag är så jävla rädd att min rädsla ska gå ut över dom.
Jag skulle kunna skriva hela dagen men just nu orkar jag inte. Ska försöka få i mig lite kaffe eftersom att det är det enda jag får i mig. Mat är något jag har haft jätte svårt med i flera år.
Finns de någon som läser så hoppas jag att just du mår bra, ta hand om dom omkring dig. Ha det bäst.
Peace and love.
Skriv inläggstext
Herregud va tiden går fort
Här sitter jag med en kaffe i solen och snö på baken med en 2 månaders bebis framför mig. Tänk så livet kan förändras på någon sekund. Ska jag vara helt ärlig så är det här det häftigaste jag någonsin vartit med om samtidigt som det varit det värsta tänkbara. Kolik bebisar är påfrestande och en sjuk smärta på det är inte roligt. Jag har varit inlagd 1 gång redan. Känns helt hopplöst att hela tiden få höra att en graviditet skulle hjälpa mig och min endometrios.... stor risk, jag känner mig sämre, ondare dagligen och varje dag blir en kamp emot mig själv. En kamp som bara jag själv förstår känns det som. Jag känner mig så ensam i allt det här. Känns som att ingen i min omgivning förstår mig.
Jag som verkligen hoppades på att bli bättre även fast min graviditet var riktigt jobbig. Jag spydde fram till V25, gick ner 10 kg och vart inlagd 2 ggr med dropp och smärtstillande. Det var hemskt. Att spy av både smärta och gravidites illamående var det värsta jag någonsin varit med om. Sen när illamåendet gick över kom smärtorna tillbaka ggr 100000. Alla sammanväxningar jag har i kroppen drogs ut ju mer jag växte. Det va hemskt, ännu hemskare att tvingas gå på morfin dagligen med en bebis i magen, det gjorde så ont psykiskt men smärtan var hemsk så hade inget annat val för att helt enkelt överleva.
Hade jag inte haft min sambo brevid mig som stöttade mig skulle jag aldrig klara det känns det som. Han har jag att tacka för mycket. Jag hade såna gravid hormoner att mycket gick ut över han, min svarsjuka, känslighet, smärta ja han fick stå ut med mycket men ändå är han kvar. Det känns helt otroligt och jag kan inte tacka han nog för att han både stannade och gav mig det finaste av allt.
