...
Det läskiga med allt är att vi alla med endometrios nästan har samma historier bakom oss. Hur vi får kämpat år efter år för att någon ska tro på oss. Hur vi får höra av läkare att vi bara hittar på till att få diagnsen och vissa får extremt starka morfin preparat för att kunna leva ett någorlunda liv vissa får ingenting. Allt handlar om vilken läkare man träffar. Jag själv har fått högre doser än många cancerpatienter av specillister som vet och ser hur smärtan påverkar en själv och ens liv, bara där tycker man andra människor borde förstå innerbörden och smärtan som faktiskt finns och gör att vi tuppar av, spyr av smärta och kan knappt röra oss. Men smärtan är inte hela sjukdommen. Många kan inte bli gravida, många kan inte ha sex med sin partner som dom älskar, många kan inte jobba, många kan inte kissa eller baja utan att tuppa av, många har hela tarmarna ihop växa, många har andra organ ihop växa tex livmoder, äggstockar mm. Endometriosen kan hamna på vilket organ som helst. Till och med upp i hjärnan. Finns även många som mår så psykiskt dåligt att dom överväger att ta sitt liv. Jag är en av dom men är idag glad att jag misslyckades. Jag vet en hel del tjejer som faktiskt valt att lämna livet pga av smärtan och misstroheten vilket är så frukansvärt. Emilia var den första som dog av misstrorn pga av Endometrios. Hon träffade 39 läkare på 6 månader men ingen trodde på henne, sen tuppade hon av, blev skickad akut till sjukhus där hon operates akut, tömdes på 10 liter avföring (hon vägde 45 kg efter månader av kämpande) och kroppen klarade inte mer. Jag lider fortfarande med alla tjejer och kvinnor som går ovetandes om vad som är fel, som inte blir trodda, som inte får det hjälp vi behöver.
God dagens.
Sitter på bussen på väg till min gudson som idag blir hela 2 år gammal. Helt otroligt va tiden går fort. Helt otroligt att jag alltid tänk att det spelar ingen roll om jag kommer kunna få egna barn eller inte, jag har ju min gudson som betyder massor och hans mamma som alltid funnits för mig. Så sitter jag nu här med en egen liten kille i magen, helt magiskt. 😍
Hon är den enda jag verkligen kan kalla för en äkta vän, jag skulle aldrig någonsin svika henne och hon skulle aldrig någonsin svika mig. Visst vi har bråkat en del under alla år vi känt varandra men alltid hittat tillbaka. Hon är den som vet allt om min livs historia och ändå är den som stannat kvar. Jag älskar henne för det. För jag är inte lätt att leva med. Speciellt inte sen jag blev riktigt sjuk, orkade inte höra av mig, brydde mig inte om något men ändå på något konstigt sätt förstod hon och stannade kvar vid min sida när alla andra försvann en efter en.
Sen måste jag hedra min vän. Det är ni 7 år sedan hennes respirator stänga av och hon försvann från oss.
7 år av saknad och förundran över hur sånt här kan vara möjligt. Att en sådan ung och frisk människa bara kan försvinna pga av en hemsk olycka kommer alltid för mig vara en gåta. Men hennes organ donerades och 3 st människor där ute lever pga av hennes tragiska bortgång. Vilket jag tycker är väldigt vackert. På något sätt lever hon vidare ❤
Idag tänder jag ett ljus för dig Emma. Du är fruktansvärt saknad. Vi ses någon dag. Hälsa Pär och Lisa ifrån mig
