Den här jävla ångesten.
Jag har inte gett ut den här bloggen till många jag känner, kanske 2 st. Därför tänker jag använda den som ert redskap för mig att skriva av mig.
Just nu mår jag som en kratta, jag har allting i världen att vara lycklig över men ändå tar ångesten över allting. jag har ångest varken dag, det är nästan som att jag ibland pratar med mig själv. Eller aa en röst i mitt huvud påminner mig hela tiden om jobbiga saker, plågsamma minnen och hur mycket självhat jag har emot mig själv. Jag bokstavligen hatar mig själv. jag hatar mig själv för så mycket och det går ut över alla som står mig nära, tyvärr.
Jag vet inte vart jag ska börja. Det är som att jag lever i någon slags bubbla, en bubbla som bara blir större och större för varken dag som går.
Det finns verkligen ingenting jag inte får ångest över. Som ett tex så får min sambo alltid hämta posten, jag vill inte ens se den. Jag får sån jävla ångest.
Mycket har med min smärta och endometrios att göra. Den liksom triggar igång ångest attaker som jag aldrig någonsin haft förut. Jag har börjat fått panik ångest attaker, riktigt jävla hemska och läskiga sådanna. Så jävligt att jag tror att jag ska dö under den. Får sänt tryck över bröstet att jag tror för stunden att jag får hjärtinfarkt. jag bara skakar, spyr, gråter och vet inte vart jag ska ta vägen. Jag vill bara dö.
jag vaknar upp varje morgon med att se en snara i taket, jag föreställer mig att den hänger där och på något sätt så vill jag bara fixa en och hänga mig tills jag ser på min sambo eller mitt barns leende, det är den bästa medicinen för allt.
Men jag märker mer och mer hur det går ut över min sambo, han får stå ut med så jävla mycket, han får svara i telefonen åt mig, kolla min messenger, ja vad får han inte göra. Tycker så jävla synd om honom. Hur FAN står han ut med en sån som mig. Hur tänker han? Hur kan han älska någon som inte älskar sig själv och tänker på självmord hela tiden.
Just det här med hängning började när en vän till mig tog sitt liv. Han var här 3 dagar innan (hade inte träffat han på säkert 1 år) och han berättade massor med saker och bara grät och grät. Vi åkte till han efter 2 dagar då det var hans födelsedag och eftersom han mådde så dåligt ville vi överaska honom. Vi knackade på, ringde och ringde men inge svar. Dagen efter så fick jag ett samtal. Han hade hängt sig...
Så när vi var där så hängde han alltså. Vi var där vid 20 och vid 22 så hade dom hittat han.
Fyfan va svårt det var. Har förlorat så många vänner så jag själv tappat räkningen, men ingen i självmord. Han som var en sån glad kille, han som brydde sig så mycket om alla orkade inte längre. Det var efter det mycket av mina tankar just med hängning började...
Jag säker hjälp hela tiden men blir bara runt skickad som vanligt. Förstår fan ingenting, ska man verkligen behöva må såhär dåligt. Ska man verkligen behöva ta det där steget för att vården ska förstå vilket jävla misslyckande dom är...
Jag är glad att jag har min sambo och min son, annars hade jag aldrig orkat med någonting alls. jag skulle strunt i allting. Visseligen struntar jag i mycket nu med, disken blir bara större och större; tvätten likså. Posten ska vi inte prata om och jag orkar inte ha kontakt med någon, inte ens mina vänner. Jag är så jävla rädd att min rädsla ska gå ut över dom.
Jag skulle kunna skriva hela dagen men just nu orkar jag inte. Ska försöka få i mig lite kaffe eftersom att det är det enda jag får i mig. Mat är något jag har haft jätte svårt med i flera år.
Finns de någon som läser så hoppas jag att just du mår bra, ta hand om dom omkring dig. Ha det bäst.
Peace and love.
Skriv inläggstext
