Ännu ett ultraljud.
Idag var jag på ännu ett ultraljud. Pga av Endometriosen så har jag tappat räkningen hur många ultraljud jag gjort men första var iallafall i v9 och det var helt sjukt att se, att man redan då kunde se ben och armar var helt otroligt. Fick jätte fin bild också, helt fantastiskt att ha en bild från ett så tidigt skede.
Sen var jag inlaga i v14 och fick göra 2 eller 3 st. Då var han helt vild, ena sekunden så låg han på huvudet och andra så låg han åt helt andra hållet och viftade med armar och ben.
Sen i v16 så blev jag inlagd igen och gick göra ännu ett, allt såg bra ut då med och bebisen rörde sig hela tiden. Jag hade så frukansvärt ont så jag blev orolig, men så fort man får se det lilla livet känner man hur man lugnar sig. Jag svimmade hemma pga av extrem smärta och saknade både vätska och näring och var på sjukhuset med dropp och smärtlindring i 4 dagar till jag fick nog av idioterna till läkare.
Sen var det rutin ultraljudet i v18, helt sjukt vilken skillnad det är på ultraljud. Va tydligt man såg! Jag grät hela tiden och kunde inte sluta le. Sen var det en enorm lättnad att slippa göra ultraljud "down there" eftersom att jag har sådana frukansvärda problem just där och krampar jätte mycket när dom ska hålla på.
Men som sagt det är en vild liten kille jag har i magen och efter 1h så gav dom upp. Det gick inte att mäta och se hjärtat då han inte ville ligga stilla. Men allting annat såg perfekt ut!
Och så nu idag v19. Samma sak igen, haha han låg fel och rörde sig hela tiden så det tog lång tid även nu för att hitta rätta vinklar för att kunna mäta men efter skakningar och att jag gick upp och gick så fick dom till det och allt såg jätte bra ut. Vilken lycka och lättnad, var beredd på det värsta. Barnmorskan hade aldrig varit med om en så rörlig bebis, vilket gjorde mig glad att höra. Haha han pekade finger åt oss också, fan att vi inte fick det på bild. Vilken lite vildling. Men en blandning av mig och Oskar kan det inte bli något annat än en vild bebis. Jag är beredd på det värsta. Haha
Idag mår jag lite bättre med illamående, men spyr fortfarande. Vill börja må bra och njuta, gå upp i vikt och äta gott men jag hoppas det kommer. Sen dom här jävla hormonerna gör att jag blir så känslig och grät hela kvällen idag för små saker. Men läkarna har koll på min post traumatiskastessymtpm och min depression så det känns skönt.
Men denna smärta gör mig galen, fan jag orkar inte med den längre. Jag hatar min kropp för denna jävla sjukdommen. Varför kan man aldrig få må bra? Tur jag har Oskar, annars vet jag inte alls vad jag skulle ta mig till, ett under att han orkar med mig. Jag äskar han så jävla mycket.
Nu sparkar han hel vilt i magen men måste försöka sova. Mår skit. Men vi höres när jag orkar skriva mer. Ta hand om er, vilka ni än är.
Kärlek!
äntligen tillbaka, förlåt för att jag inte varit här.
Hej! Jag har verkligen trott glömt bort och inte orkat skriva någonting här då jag har haft det extremt jävla jobbigt på sistone med allt vad livet innebär att leva med äckel sjukdomen endometrios, jag har varit helt nere på botten och och är nu på väg upp.
Jag har haft det extremt jobbigt att handskas och acceptera att jag är sjuk då sjukvården gör allt för att gå emot en. Det är så frukansvärt svårt att leva ett normalt liv nät man inte ens kan träffa en förstående och bra läkare. Men men livet förändras och jag har världens lyckligaste nyhet att berätta, dels därför jag valt att starta denna blogg en gång för alla för att senare kunna titta tillbaka och kanske ge andra tjejer, kvinnor och andra hopp.
Efter alla endometrios härdar, ärrbildningar, cellförändringar, sammanväxningar, tumörliknade cystor och gud vet allt så sa läkaren till mig att jag kommer ha väldigt svårt att bli gravid på naturlig väg. Vilket har gjort mig frukansvärt deprimerad och orolig. Efter alla år med olika behandlingar av olika slag med hormoner så som sprutor varje månad som satt mig i klimakteriet i 24 månader och alla dess bieffekter som verkligen har påverkat mitt liv till det sämre. Dels har jag gått ner fruktansvärt mycket i vikt pga alla behandlingar och smärtan som gjorde att jag spytt hela tiden. Sen så klarar mitt psyke eller kropp inte heller hormoner. Så började avstå den enda behandlingen som finns för endometrios för 2.5 år sedan. Sjukdommen har verkligen brutit ner mig på alla möjliga plan och har verkligen satt mitt liv på prov.
Men efter alla år så är jag nu glad att jag är för tillfället relativt smärtfri. har världens finaste pojkvän, en familj som är oslagbar, vänner som varit vid min sida när jag haft det som jobbigast. Efter alla år så vet man vilka som är ens äkta vänner.
Och så helt plötsligt som en gåva från himlen är det som ett mirakel har inträffat. Helt naturligt! Min smärta har varit hanterbar under hela graviditen. Men trots att jag spyr konstant och gjort det över 10 veckor så är jag nu inlagd för uttorkning och smärtor, gått ner 6 kg på 4 veckor och minns inte ens när hag åt en måltid senast så är jag sjukt lycklig och stolt över att jag och mitt hjärta har lyckats med det största som någonsin kunde hända oss. Något jag drömt om så länge, något som inte skulle kunna hända. Jag är gravid trots alla dåliga odds och motgångar! Ibland undrar jag om det finns någon där uppe ändå. 😍
