Endometrios

Vill börja med o säga att detta inlägg har jag länge funderat på om jag ska lägga upp eller inte...

Nu har jag valt att lägga upp det för min egen skull o för att folk ska förstå mig! Och inte för att 'åh de e så jävla synd om henne' buhu! Negativa kommentarer kan ni behålla för er själva dom är jag inte ett dugg intresserad av! 

Jag har varit sjuk sen jag var 13 år o det har bara blivit värre o värre senaste året och sedan jag blev gravid, visseligen var jag helt smärtfri någon vecka under graviditeten men annars så har det bara blivit värre. Efter förlossningen blev det extremt smärtsamt men jag kämpade emot, men då jag förlorade min SGI i 6 månaden gjorde att jag totalt gick helt in i väggen. Blev utförsäkrad och FK tyckte jag skulle gå till arbetsförmedlingen trots att jag var inlagd med dropp pga av extremt illamående som gjorde att jag spydde konstant och fick inte i mig någonting och hade såna extrema smärtor som gjorde att jag svimmade hemma och oskar fick ringa ambulans. (2 ggr) har läkare utlåtande från 5 olika läkare men dom fortsätter att tjafsa.

Jag var inlagd ca 1 vecka då i 6 månaden och under den veckan 'missade jag 2 tider på arbetsförmedlingen' och blev därmed av med hela min sgi och skulle inte få verken sjukersättning eller någon föräldrar penning. Hela mitt liv rasade, allt jag hade jobbat och slitit för var nu bort blåst. Ska tilläga att jag har en fast anställning!! (varför ska jag då ens gå till abf och söka jobb) skeva regler, helt klart!

Jag är och har varit heltidssjukskriven och detta beror i grund och botten på diagnosen jag har fått.

Jag har endometrios och det är inte många som har en aning om vad det innebär att leva med endometrios men ändå har dom en massa invändningar som inte hjälper. Det jag skulle vilja ha av mina vänner är stöd inte motargument eller "har du provat alvedon" nä ni de e mycket värre än så! 

Jag har endometrios som lätt förklarat är att livmodersslemhinnan växer på andra ställen i min kropp istället för i livmodern. Den kan sätta sig vart som helst i kroppen då den går via blodet och skapa sammanväxningar av olika organ, inflammationer, ärrbildningar osv.

Jag har alltså en pågående inflammation 24/7 alltså ALLTID inte bara då o då! I mitt fall har jag även sammanväxningar mellan olika organ som gör att jag har toa besvär både när jag ska göra nr1 o nr2, jag svimmar av smärta, kan knappt ha sex utan smärtor, spyr som en gris när jag har som ondast osv.

Jag har provat olika mediciner och behandlingar och får massa biverkningar då jag knappt tål någon medicin.

Vissa dagar kan jag knappt komma ur sängen eller så sitter hela timmar på toa med extrema smärtor! Får ångest av allting, som att hämta posten, läsa messenger, svara i telefonen osv.

Jag har i samband med sjukdomens alla besvär o alla mediciner fått kronisk smärta i hela kroppen och det känns ungefär som man har en influensa hela tiden! När jag säger att jag inte orkar ses är de inte för jag inte "pallar" utan att jag orkar verkligen knappt äta, diska, vara en bra sambo/mamma mm! 

Vissa dagar har jag tur o har bara ont 50% och mår relativt ok 50% men de kan ändras på minuter! 

Att vara heltidssjukskriven och ha smärtor och ha dessa besvär dagligen är inget jag planerat eller önskar min värsta fiende. Jag kan inte leva mitt liv som innan som om att var fd arbetsnarkoman tex. Sen att acceptera allt detta är väldigt tufft då alla in min närhet blir lidande.

Att inte bli trodd av "vänner", vissa läkare, försäkringskassan mm är en ständig kamp och i detta fall när man redan är långt nere är det 10 ggr jobbigare! Och att pga viss medicin bli satt i ett kemiskt klimakterie när man är 26 år gammal är ett rent helvete om ni bara visste vad dessa biverkningar gör med en och hur de påverkar ens vardag och psyke

Jag försöker hela tiden va positiv men jag är även realistisk! Hade jag kunnat knäppa med fingrarna o blivit magiskt frisk hade jag gjort de för så jävla längesen! 

Och ni som visat att jag inte är mer speciell än att ni inte ens kan höra av er behöver inte göra de nu heller! Jag klarar mig bättre med dom som visat att oavsett vad finns dom där. Jag förstår att de inte är andras problem att jag är sjuk men en människa ska inte älskas för om den e sjuk eller inte, den ska älskas oavsett för vem det är, och med denna sjukdom o allt därtill är jag inte den jag va innan men jag är fortfarande jag! 

Ni som visat att ni verkligen finns där så önskar jag att det fanns något sätt att tacka er men finner inga sådana stora ord, jag är er evigt tacksam! Ni vänner som verkligen finns där ni vet vilka ni är! Utan er hade jag aldrig klarat detta ni ger mig sån styrka! 

Utan Oskar, Colin, mina föräldrar och vänner hade jag inte funnits i dag, ni finns där ALLTID oavsett när o vad det än gäller. Hade jag kunnat ge er hela världen hade jag inte tvekat, ni är värda exakt allting! Att ni står ut med mig o denna sjukdom förstår jag inte men finner inga ord hur tacksam jag är! Utan er hade jag gett upp, för länge sen.

 

Ni som orkade/ville läsa hela inlägget tack! 

Ta hand om varandra kram på er 🎗❤️

Utan han hade jag inte stått här, utan han skulle jag inte fått det finaste jag någonsin fått och skådat. Han är min drömprins alla dagar i veckan. Han har allting jag någonsin drömt om och allting jag någonsin hoppats på att få spendera mitt liv med. Han är verkligen mitt allt och jag älskar han högre än stjärnorna och djupare än haven. Det finns ingen annan jag någonsin skulle vilja ha, det är bara han som någonsin kommer existera i mitt huvud. Många säger att 'jag kommer älska dig till döden skiljer oss åt' men även om jag skulle sluta andas så kommer jag fortsätta älska honom. 

Ingen kan ana vad han har fått krigat för mig, för oss det senaste året. Jag är så jävla stolt över allting han har gjort och gör för att få bukt på sitt förflutna. Han gör verkligen allting för oss.

Han äger mitt hjärta, nu och föralltid. 

Jag hoppas verkligen inte mitt mående får honom att lämna mig....

Det är min största rädsla för 2017, att jag skulle bli ensamstående utan honom. Endometriosen och mitt psykiska mående kan Fan dra åt helvete. Jag hatar det mer än någonting annat och skulle inte ens önska min värsta fiende det.

Klart som Fan året skulle börja med att jah fick mens, så jävla mycket att jag fick skura golvet efter mig. Hela magen krampar och smärtan är så intensiv att jag knappt kan röra mig, tänka klart och tappar tror och lusten till att leva. Jag orkar inte med den här smärtan, jag orkat inte med att den äter upp mig inuti från. Att den gör att min familj blir så påverkade att dom inte vet vad dom ska göra.

Jag har aldrig velat och vill fortfarande inte att någon ska tycka synd om mig. Men ibland vill man höra 'det kommer bli bra' men jag vet att ett botemedel inte kommer komma på ett bra tag. 

Nej ursch. Jag gråter i skrivandes stund. jag orkar inte mer. Tänkte krypa ner brevid mina killar och försöka sova.