Endometrios

Utan han hade jag inte stått här, utan han skulle jag inte fått det finaste jag någonsin fått och skådat. Han är min drömprins alla dagar i veckan. Han har allting jag någonsin drömt om och allting jag någonsin hoppats på att få spendera mitt liv med. Han är verkligen mitt allt och jag älskar han högre än stjärnorna och djupare än haven. Det finns ingen annan jag någonsin skulle vilja ha, det är bara han som någonsin kommer existera i mitt huvud. Många säger att 'jag kommer älska dig till döden skiljer oss åt' men även om jag skulle sluta andas så kommer jag fortsätta älska honom. 

Ingen kan ana vad han har fått krigat för mig, för oss det senaste året. Jag är så jävla stolt över allting han har gjort och gör för att få bukt på sitt förflutna. Han gör verkligen allting för oss.

Han äger mitt hjärta, nu och föralltid. 

Jag hoppas verkligen inte mitt mående får honom att lämna mig....

Det är min största rädsla för 2017, att jag skulle bli ensamstående utan honom. Endometriosen och mitt psykiska mående kan Fan dra åt helvete. Jag hatar det mer än någonting annat och skulle inte ens önska min värsta fiende det.

Klart som Fan året skulle börja med att jah fick mens, så jävla mycket att jag fick skura golvet efter mig. Hela magen krampar och smärtan är så intensiv att jag knappt kan röra mig, tänka klart och tappar tror och lusten till att leva. Jag orkar inte med den här smärtan, jag orkat inte med att den äter upp mig inuti från. Att den gör att min familj blir så påverkade att dom inte vet vad dom ska göra.

Jag har aldrig velat och vill fortfarande inte att någon ska tycka synd om mig. Men ibland vill man höra 'det kommer bli bra' men jag vet att ett botemedel inte kommer komma på ett bra tag. 

Nej ursch. Jag gråter i skrivandes stund. jag orkar inte mer. Tänkte krypa ner brevid mina killar och försöka sova.