Endometrios

Sen var jag inlaga i v14 och fick göra 2 eller 3 st. Då var han helt vild, ena sekunden så låg han på huvudet och andra så låg han åt helt andra hållet och viftade med armar och ben.

Sen i v16 så blev jag inlagd igen och gick göra ännu ett, allt såg bra ut då med och bebisen rörde sig hela tiden. Jag hade så frukansvärt ont så jag blev orolig, men så fort man får se det lilla livet känner man hur man lugnar sig. Jag svimmade hemma pga av extrem smärta och saknade både vätska och näring och var på sjukhuset med dropp och smärtlindring i 4 dagar till jag fick nog av idioterna till läkare. 

Sen var det rutin ultraljudet i v18, helt sjukt vilken skillnad det är på ultraljud. Va tydligt man såg! Jag grät hela tiden och kunde inte sluta le. Sen var det en enorm lättnad att slippa göra ultraljud "down there" eftersom att jag har sådana frukansvärda problem just där och krampar jätte mycket när dom ska hålla på.

Men som sagt det är en vild liten kille jag har i magen och efter 1h så gav dom upp. Det gick inte att mäta och se hjärtat då han inte ville ligga stilla. Men allting annat såg perfekt ut! 

Och så nu idag v19. Samma sak igen, haha han låg fel och rörde sig hela tiden så det tog lång tid även nu för att hitta rätta vinklar för att kunna mäta men efter skakningar och att jag gick upp och gick så fick dom till det och allt såg jätte bra ut. Vilken lycka och lättnad, var beredd på det värsta. Barnmorskan hade aldrig varit med om en så rörlig bebis, vilket gjorde mig glad att höra. Haha han pekade finger åt oss också, fan att vi inte fick det på bild. Vilken lite vildling. Men en blandning av mig och Oskar kan det inte bli något annat än en vild bebis. Jag är beredd på det värsta. Haha

Idag mår jag lite bättre med illamående, men spyr fortfarande. Vill börja må bra och njuta, gå upp i vikt och äta gott men jag hoppas det kommer. Sen dom här jävla hormonerna gör att jag blir så känslig och grät hela kvällen idag för små saker. Men läkarna har koll på min post traumatiskastessymtpm och min depression så det känns skönt.

Men denna smärta gör mig galen, fan jag orkar inte med den längre. Jag hatar min kropp för denna jävla sjukdommen. Varför kan man aldrig få må bra? Tur jag har Oskar, annars vet jag inte alls vad jag skulle ta mig till, ett under att han orkar med mig. Jag äskar han så jävla mycket. 

 Nu sparkar han hel vilt i magen men måste försöka sova. Mår skit. Men vi höres när jag orkar skriva mer. Ta hand om er, vilka ni än är.

Kärlek!